Jag tror vi ljög, fast vi sa att det var sant, vi var aldrig kära i varann
Det bara kändes likadant...
Det fanns en kärlek, men den har brunnit ut.
Du fick en för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut.
Du kysste mig, fast jag borde bett dig å gå.
När jag har dig nära, vill du därifrån..
Jag vet att du har tänkt.
Att du inte saknar...du har dina skäl..
Jag har försökt träffa andra, men det är inte så lätt..
Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt.
Men att stanna kändes så rätt.
Vem är jag ikväll?
Jag hörde alla viska om natten, dom visste vad som hänt.
och alla vet var du är...
Allt som är bra med mig har jag en förmåga att glömma bort...
men jag vet att det går över...
Och jag ska aldrig mer säga sanningen till nån som saknar förmåga att förstå.
Nu när vi går, så vet vi båda att det är så här man mår
när man hemligheter består..
Det finns inget att behaga, inget att förklara,
inget att försvara...
Jag gav upp för längesen
Jag andas in & det känns som första gången.
För jag tror att livet kanske just har börjat och det blir, det blir vad jag gör det till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar